Nysydd klänning och en God Jul

Dan före dopparedan. Smörkolan står på spisen, nästan alla julklappar är inslagna och julklänning hänger så fint på galgen och väntar.
Nu är det jul igen.
 
Kan ni tänka er att det liksom är slutet på 2015. Året som stod för framtiden. Året vi skulle ha flygande bilar och pillerformade måltider.
Icke då.
Inget går väl uppe emot ett härligt julbord fyllt av inlagd sill och Janssons.
 
Häromdagen tog jag mig en sväng till Stoff och Stil. Efter någon timme där så fick jag med mig både det ena och det andra hem. Bland annat ett fint vinrött bomullstyg med vita blommor.
 
Det fick bli en klänning som jag tänkte ha på självaste dopparedan.
 
 
 
Har ni sett vilket tyg va?
 
 
Tänkte passa på att önska en riktigt God Jul. Trots regn och blask kan en ju iallafall hoppas att julkänslan infinner sig någonstans när Kalle Anka börjar. 
 
Juliga kramar
/Tina
 
 

Juligt mosspyssel

Nu är det dags att fylla varedna vrå av små söta dikesgranar och värmeljus. Alltså lyckan total över att få pynta i vårt lilla hem. 
 
Varje år har min mor och hennes vänninor en dag där de pysslar och har sig med kransar och julgrupper och gud vet vad. I år fick jag äran att delta med dessa rutinerade pysslare.
Och jösses, produktionen gick på högvarv kan jag tala om.
Jag var nog inte sämre jag heller. Tänkte dela med mig av några gobitar.
 
Det fick bli en julgrupp med massa mjuk och mysig mossa. Den står och stoltserar på matsalsbordet i vardagsrummet. 
 
I gruppen ploppade jag ner några väldoftande kanelstänger och några torkade äppelskivor.
 
Tycker det är lite fräsigt att köra dubbla lager med dukar på bordet. Den virkade duken har min gammelfaster virkat en gång i tiden. 
 
Sen fyllde jag en liten söt kruka med mer mjuk och mysig mossa. I den satte jag några kottar.
 
Vill man inte bara lägga huvudet på mossan?
Bästa naturkudden.
 
Här har vi en av de tre små granarna som fick flytta in. Himlans mysig och vädloftande sak. Passade utmärkt i min loppade flaska.
 
Till sist har vi en söt liten krans som hänger och jular till sig vid fönstret i vardagsrummet. 
 
Det här var förhoppningsvis inte det sista julpysslet för den här julen. Julbaket står och väntar runt hörnet.
 
/Tina
 
 

November ur min telefon

Tredje december och jag fingrarna räcker inte till för att räkna upp hur många pepparkakor jag ätit.
Har hört att man blir snäll av såna.
Får väl hoppas det stämmer.
 
November gick som alla andra månader i en rasande fart. Tänk att man varje år blir lika förvånad över hur fort tiden går. Att man aldrig lär sig liksom.
Förutom på tisdagar då.
Tisdagar är nog den långsammaste dagen på hela veckan och den tycks liksom aldrig ta slut. Det är för långt till helgen som var och för långt till helgen som kommer. Kanske borde jag ta och försöka uppskatta tisdagar mer. Och kanske borde man slutat längta efter helgen hela tiden. För då liksom glömmer man bort att onsdagar ju är ganska bra med bonde söker fru.
Carpe diema skiten ur hela veckan borde man (nu svär hon också, behövs nog fler pepparkakor).
Ni vet var ni hörde det först.
 
November visade de allra första frostdagarna för säsongen och raggsockorna åkte på. Jag har lyckats skaffa mig en matta som matchar sockorna. 
 
November var också en månad av sorg. Vi sörjde med offren i Paris och önskade att världen kunde vara en bättre plats för alla i krig och svårigheter.
 
I November firade jag födelsedag, hur gammal jag blev får ni klura på själva. Det innebar såklart lite bakning med blåbären vi plockade i somras. 
 
Jag försökte mig på att sticka mössa med rundstickor men gav upp och bytte till strumpstickor vilket inte visade sig vara lättare, men den som ger sig. Ja, sån är inte jag helt enkelt. 
 
De godaste apelsinerna i stada fick hoppa in i ugnen och torka till. Finare juldekoration får en leta efter. Skär upp dem i tunna skivor, lägg på ett bakplåtspapper och "grädda" i 4 timmar på 80-100 grader.
 
Till sist tände vi första ljuset i adventsljusstaken. 
 
Vi ses nästa år november
 
/Tina
 
 
Upp