November ur min telefon
Tredje december och jag fingrarna räcker inte till för att räkna upp hur många pepparkakor jag ätit.
Har hört att man blir snäll av såna.
Får väl hoppas det stämmer.
November gick som alla andra månader i en rasande fart. Tänk att man varje år blir lika förvånad över hur fort tiden går. Att man aldrig lär sig liksom.
Förutom på tisdagar då.
Tisdagar är nog den långsammaste dagen på hela veckan och den tycks liksom aldrig ta slut. Det är för långt till helgen som var och för långt till helgen som kommer. Kanske borde jag ta och försöka uppskatta tisdagar mer. Och kanske borde man slutat längta efter helgen hela tiden. För då liksom glömmer man bort att onsdagar ju är ganska bra med bonde söker fru.
Carpe diema skiten ur hela veckan borde man (nu svär hon också, behövs nog fler pepparkakor).
Ni vet var ni hörde det först.
November visade de allra första frostdagarna för säsongen och raggsockorna åkte på. Jag har lyckats skaffa mig en matta som matchar sockorna.
November var också en månad av sorg. Vi sörjde med offren i Paris och önskade att världen kunde vara en bättre plats för alla i krig och svårigheter.
I November firade jag födelsedag, hur gammal jag blev får ni klura på själva. Det innebar såklart lite bakning med blåbären vi plockade i somras.
Jag försökte mig på att sticka mössa med rundstickor men gav upp och bytte till strumpstickor vilket inte visade sig vara lättare, men den som ger sig. Ja, sån är inte jag helt enkelt.
De godaste apelsinerna i stada fick hoppa in i ugnen och torka till. Finare juldekoration får en leta efter. Skär upp dem i tunna skivor, lägg på ett bakplåtspapper och "grädda" i 4 timmar på 80-100 grader.
Till sist tände vi första ljuset i adventsljusstaken.
Vi ses nästa år november
/Tina